Det universella språket

Kärv spansk modernism, stringent konkretism, expressivt Cobra-måleri och Lucio Fontanas snittade duk. Med den forskningsbaserade utställningen Det universella språket. Efterkrigstidens abstrakta konst undersöks efterkrigstidens abstrakta måleri med utgångspunkt i museets samling. Visuellt slagkraftiga bilder bjuder in till ett fördjupat seende och en kritisk reflektion kring vad som är nationellt och internationellt, kulturspecifikt och universellt i konsten.

Under decennierna efter andra världskriget dominerade abstraktionen det internationella konstlivet. Abstrakt var synonymt med modern, men abstraktionen betraktades också som ett universellt språk som renodlat konstens egentliga innehåll, som föreställdes bestå av färg- och formrelationer. Även om olika stilar och konstsyn debatterades, rådde det samsyn om att 1900-talets konst måste visa prov på abstraktion för att vara relevant i sin tid.

I utställningen visas måleri, skulptur, teckningar och grafik ur Göteborgs konstmuseum samling från åren 1945–1970. Utställningen utgår från en forskningsstudie som publiceras i det nionde numret av museets skriftserie Skiascope i samband med vernissagen. Där undersöks vilka föreställningar som knöts till abstraktionen, liksom hur dess ställning i konstlivet förändrades under perioden.
Verk av svenska abstrakta målare som Eddie Figge, Jörgen Fogelqvist, Lennart Rodhe och Ulf Trotzig visas tillsammans med internationella namn som Alexander Calder, Lucio Fontana, Roberto Matta, Louise Nevelson, Antonio Saura, Antoni Tàpies och Mark Tobey. Visuellt slagkraftiga bilder bjuder in betraktaren till ett fördjupat seende och en kritisk reflektion kring vad som är nationellt och internationellt, kulturspecifikt och universellt i konsten.

Abstraktionen utforskas i Skiascope 9

I analyser av utställningskataloger från tre svenska konstinstitutioner blottläggs vilka föreställningar som knöts till det abstrakta uttrycket. Här framkommer att Göteborgs konstmuseum, Konsthallen Göteborg och Liljevalchs konsthall under femtio- och sextiotalet visade ett stort antal utställningar med modern abstrakt konst från olika delar av världen, något som inte skedde i samma utsträckning på Moderna Museet.

I undersökningen av katalogtexter blottas en spänning mellan det universella och det moderna, det internationella och det nationella, centrum och periferi. Återkommande uttrycks en föreställning om internationalism som utbyte mellan relativt stabila nationella kulturer, vilken skiljer sig från dagens idéer om transkulturalism. Under femtio- och sextiotalet föreställdes moderna konstnärer världen över delta i konstens internationella utveckling med sina egna varianter av abstrakt konst.

Abstraktionens fortsatta historia

Abstraktionens dominans utmanades under sextiotalet av riktningar som neodada och popkonst, vilka omvärderade modernismens historieskrivning. Abstraktionen ifrågasattes som alltför samhällsfrånvänd. Abstrakt konst skapas alltjämt men dess anspråk har skruvats ner. Abstraktionen är inte längre konstens spjutspets utan ett uttryck bland andra. Likväl är den modernistiska abstraktionen en återkommande referens i dagens konst.

Utställningen uppmärksammar efterkrigstidens abstrakta konst för dess konstnärliga kvaliteter men också för att ge perspektiv på vår egen tid och dess i många avseenden annorlunda konstsyn. Efterkrigstidens närmast utopiska tilltro till modernismens universellt giltiga abstrakt språk står i bjärt kontrast till dagens mer relativistiska syn på konstnärlig kvalitet.

Skiascope 9