lördag 20 april 2019

Sommarsalong, Galleri Backlund, Göteborg


Jag deltar med akvareller på Galleri Backlunds Sommarsalong, Göteborg, från den 15 maj.

https://galleribacklund.se/utstallningar/sommarsalong-1/

Tankar om "Vid evighetens port", filmen om van Gogh






Solen skiner och jag känner att en förkylning är på väg. Ingen bra dag att gå på bio, men biljetten är bokad. Trots det drabbar filmen mig. Jag går och ser Julian Schnabels Vid evighetens port om Vincent van Goghs liv, där Willem Dafoe, trots sin ålder, spelar den missförstådde målaren som dog 37 år gammal 1890.

Jag är inget stort fan av Schnabel vare sig som målare eller filmskapare, men måste ändå konstaterat att han gjort bra saker i båda konstformer. Hans måleri är svulstigt och banalt men inte sällan med en dekorativ kvalitet, en sval medelhavsbris, behaglig att andas. Jag blir skeptisk när han talar om att bara han som målare kan förstå van Gogh. Jag betraktar nämligen inte Schnabel som en målare av van Goghs kaliber, inte ens av hans sort. Van Gogh målar febriga sinnesintryck medan Schanbel sysslar med stil, gester, poser.

Men mina fördomar kommer på skam. Vid evighetens port är ett ärligt försök att tolka van Goghs liv och vision där just sinneserfarenheten står i centrum. Det är inget cineastiskt mästerverk men en film som får sitt värde genom sin bitvis autentiska känsla av närvaro, gestaltad med filmiska medel, subjektiv kamera, oskärpa, solreflexer under van Goghs vandringar över de soldränkta fälten i Arles.

Jag har alltid beundrat van Goghs måleri, inte så mycket för hans expressionism, hans pastosa, grova, virvlande penseldrag som för hans gestaltande av sinneserfarenheten, seendet, ljuset och färgen. Van Gogh är en av konsthistoriens stora kolorister. Det finns inte många av den kalibern: Tizian, Monet, Gauguin, Matisse, Bonnard, Nolde och kanske några till. Av dem är van Gogh den främste. I ett solbelyst landskap ser van Gogh inte bara grönt och blått utan olika lysande nyanser av grönt och blått, och för den delen gult, ockra, rött, brons, guld, violett och så vidare. Färgerna klingar välstämt och kraftfullt. Van Gogh spelar ut deras fulla register genom att omväxlande använda komplementfärger för ökad kontrastverkan respektive närliggande kulörer för samhörighet. Den skönhet van Gogh förmedlar är våldsam och febrig, av en nästan outhärdlig intensitet. Samtidigt finns där ett drag av sentimentalitet, sorg, melankoli. Han ville leva familjeliv men fick aldrig göra det.

Som van Gogh säger i filmen. ”Sorgen är djupare än lyckan. Kanske målar jag för människor som inte är födda än. Jag förmedlar världen som jag ser den så att andra ska upptäcka det jag ser. Ju snabbare jag målar desto bättre mår jag.” Som om han visste att tiden var knapp, att han måste skynda sig för att hinna utföra det han satts till världen för att göra.

Den teori om att van Gogh inte tog sitt liv utan istället sköts av några tonårspojkar som under en tid trakasserat honom, som lanserades för några år sedan, tas upp i filmen. Om van Gogh inte tog sitt liv faller föreställningen om honom som självdestruktiv. Tvärtom, van Gogh älskade livet, som titeln lyder på Irving Stones berömda biografi: Han som älskade livet. Men han var för förlåtande för att på sin dödsbädd rikta anklagelser mot någon.

Som många andra konstnärer har jag känt en samhörighet med van Gogh, hans lycka och kamp. Det handlar om att följa sin vision trots omvärldens ignorans och förakt, att leva i ögonblicket, att ta in världens våldsamma skönhet och försöka gestalta den, men aldrig nå ända fram, alltid vara på väg, alltid längta efter att måla, att försöka på nytt och på nytt. I måleri av det slaget finns ett beroende som kan föra konstnären mot vansinnets brant. Van Gogh drogs in i den malströmmen. Jag har upprätthållit en distans, då och då fångats in men av konvenans återvänt till det sociala. Ändå känner jag samma längtan efter ett kompromisslöst måleri. Men jag har också en annan ådra. Rastlösheten paras med en längtan efter ordning. Därför kan jag älska så djupt skilda konstnärstemperament som van Gogh och Emil Carlsen, Rembrandt och Zurbarán, Monet och Hammershöi, Bacon och Freud.

I filmen spelas van Goghs temperament ut mot Gauguin. Filmen kretsar mycket kring deras möte och vistelse tillsammans under en tid i Arles 1888. Det gjorde även Vincente Minnellis filmatiseringen av Stones biografi från 1956 med Kirk Douglas som van Gogh och Anthony Quinn som Gauguin. (I Schnabels film spelas Gauguin av Oscar Isaac.) Där van Gogh är skygg och bortkommen står Gauguin i centrum, om än burdus och vresig. Van Gogh målar febrigt det han ser medan Gauguin vill vända sig inåt och arbeta långsamt utifrån en inre vision. De är båda sökare, men av olika slag. Van Gogh är ödmjuk men har ändå oerhörda anspråk med sitt arbete, ett stort ansvar. Han är en tjänare. Gauguin är en profet som längtar bort.

Schnabel skildrar måleriet mer än de spektakulära händelserna. Scenen med det avskurna örat undviks och återberättas endast i efterhand. Däremot skildras van Gogh på väg till arbetet, som i den berömda målningen där van Gogh vandrar med sina målarutensilier och stråhatt i en allé, tidigare på museet i Düsseldorf men förstörd under andra världskriget. Denna målning har tolkats av Fancis Bacon i en lång serie, där Bacon identifierar sig med van Gogh men skruvar upp hettan och ångesten. I båda fallen är det måleri när det är som bäst. Måleri som visar vad måleri kan göra. Måleri som öppnar portarna till minnet, sinnet, känslan.

torsdag 7 mars 2019

Skånegård, akvareller


I en serie flödiga akvareller skildras en skånegård i olika vinklar och färgsättning för att fånga det flyktiga ljuset över den skånska slätten. Akvarellerna tillkommer i en växelverkan mellan improvisation och väntan på att färgen ska torka. Jag vill åt stämningen, morgontimmarnas dimma eller kvällsljuset om sommaren. Huset är mitt barndomshem målat ur minnet men abstraherat till något mer allmänt, så att det kan fyllas med allas våra tankar om ett hem och vad det kan betyda.