Edward Hoppers bilder av ett svunnet Amerika, landsbygden med sina vägar och järnvägar och stora avstånd, de stora städerna med ensamma människor, fascinerar mig. Han målar moderniteten som bryter in i landskapet, men också en existentiell belägenhet, alienation, längtan, ensamhet. Och så skildrar han ljuset på ett underbart sätt. Hopper är saklig och beskrivande men aldrig petig. Han arbetar med stora sammanfattande former, ibland grovhugget men alltid med stor känslighet för ljuset. Ingen målare kan som han skapa drama och känslomässig kontakt. Att betrakta hans målningar är som att kliva in i en film – han har också inspirerat otaliga filmregissörer som Alfred Hitchcock och Wim Wenders.
Western Motel (1957), det gröna motellrummet med kvinnan som sitter på sängen och ser mot betraktaren. Ett par på resa. Det märkliga landskapet utanför fönstret och den gröna bilen. Bilden utstrålar svunnen modernitet. 2010 reste jag i USA och övernattade i sådana motellrum i Indiana. Jag kände mig märkvärdigt hemmastadd i dem. Jag prövade att måla detta rum på mitt eget sätt. Flödigt med fokus på ljuset. Jag tog bort kvinnan och bilen. Kvar blev rummet och ljuset.
Gas (1940) är en av Hoppers mest berömda målningar. En bensinstation ute i ödemarken, en mörk skog om kvällen. En äldre man sköter om pumparna, upplysta av skenet från den lilla byggnaden. Som Wenders säger, är det som om man väntar på att något ska hända i Hoppers bilder, eller som att det redan har hänt. Liksom i min tolkning av motellrummet tog jag bort figuren. Ensamheten förstärks. Utmaningen var att skildra ljuset på mitt sätt, att hålla mig tillräckligt nära förlagan och ändå göra något eget av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar