onsdag 30 december 2020

Akvarellpenslar


Akvarellpenslar i ateljén: kalligrafipenslar, nöthår, kolinsky mårdhår, modlare. För olika uppgifter krävs olika sorters penslar. Sedan har jag mina favoriter. Alltmer har jag kommit att föredra kalligrafipenslar, för rytmen och lättheten som de medger.

måndag 28 december 2020

Ljuset över slätten

Skånegårdar är ett återkommande motiv för mina flödiga akvareller. Miljön är den skånska slätten, min uppväxtmiljö. Landskapet fängslar mig, det öppna perspektivet, de höga himlarna, ljuset och dimman. Husen blir till volymer som låter mig gestalta ljuset. Med tiden har rytm och rörelse blivit viktigare, med kalligrafiska penseldrag och färgstänk. Steg för steg frigör jag från motivet, som likväl förblivit min inspirationskälla. Jag improviserar fram bilder som slår an en ton och ett minne, en miljö som jag känner och har inom mig. Priser: 28 x 38 cm: 2 500 SEK, 35 x 53 cm: 2 700 SEK. Kontaktuppgifter på min hemsida under rubriken Om/Kontakt: http://kristofferarvidsson.com/.

 





Ateljén, december 2020


Ateljén efter ett arbetspass. Det blir en del slabbande med färg, vatten och tejp när man arbetar med flödig akvarellteknik. Det är ett vågspel men alltid spännande. Jag använder tubfärger och penslar av olika storlek. Kollinsky mårdhårspenslar, nöthårspenslar och modlare. På senare tid har jag börjat använda kalligrafipenslar, som är mjukare med en skarp spets. Mitt papper är Arches eller Saunders Waterford 300 g utan gräng, uppspänt med klisterremsor på träskivor. Med bra material ökar chanserna att lyckas. I slutändan är det närvaron som avgör, med lite hjälp av slumpen. Processen sträcker sig förbi varje enskild målning. Med variationer och små modfieringar utvecklas bilderna över tid.

tisdag 15 december 2020

Parafraser efter Edward Hopper, akvareller 2020

Edward Hoppers bilder av ett svunnet Amerika, landsbygden med sina vägar och järnvägar och stora avstånd, de stora städerna med ensamma människor, fascinerar mig. Han målar moderniteten som bryter in i landskapet, men också en existentiell belägenhet, alienation, längtan, ensamhet. Och så skildrar han ljuset på ett underbart sätt. Hopper är saklig och beskrivande men aldrig petig. Han arbetar med stora sammanfattande former, ibland grovhugget men alltid med stor känslighet för ljuset. Ingen målare kan som han skapa drama och känslomässig kontakt. Att betrakta hans målningar är som att kliva in i en film – han har också inspirerat otaliga filmregissörer som Alfred Hitchcock och Wim Wenders.

Western Motel (1957), det gröna motellrummet med kvinnan som sitter på sängen och ser mot betraktaren. Ett par på resa. Det märkliga landskapet utanför fönstret och den gröna bilen. Bilden utstrålar svunnen modernitet. 2010 reste jag i USA och övernattade i sådana motellrum i Indiana. Jag kände mig märkvärdigt hemmastadd i dem. Jag prövade att måla detta rum på mitt eget sätt. Flödigt med fokus på ljuset. Jag tog bort kvinnan och bilen. Kvar blev rummet och ljuset.

Gas (1940) är en av Hoppers mest berömda målningar. En bensinstation ute i ödemarken, en mörk skog om kvällen. En äldre man sköter om pumparna, upplysta av skenet från den lilla byggnaden. Som Wenders säger, är det som om man väntar på att något ska hända i Hoppers bilder, eller som att det redan har hänt. Liksom i min tolkning av motellrummet tog jag bort figuren. Ensamheten förstärks. Utmaningen var att skildra ljuset på mitt sätt, att hålla mig tillräckligt nära förlagan och ändå göra något eget av den.










torsdag 5 november 2020

Erland Brand och Laris Strunke

Två betydande konstnärer har gått ur tiden: Erland Brand 98 och Laris Strunke 89. De visade vägar att förena det föreställande med det abstrakta, att utgå från det föreställande och konkreta, men abstrahera det till en fungerande, levande bild.

Erland Brand, som jag hade förmånen att intervjua för drygt tio år sedan, arbetade med rymden. Huvuden, klot, svävande i rymden. Han stiger upp från marken. Horisonten kröker sig. Planeter, stjärnor, klot, rymdfarkoster frammanas som drömsyner. Det egna ansiktet som liksom tycks falla sönder. Han hade ett eget formspråk. När jag frågade om hur han hittade det, svarade han att det infann sig naturligt och tidigt. Från början arbetade han med större oljemålningar. Under en period spelade grafiken en framträdande roll, därefter akvarellen och akvarellcollage, senare tuschteckningar. De sista åren visade han målningar och collage på masonitskivor, ofta med självporträtt som ett element i kompositionen. Jag minns utställningar på Konstakademien, Göteborgs Konsthall och Galleri Hammarén.

Laris Strunke utgick från landskapet, husgrunder, terräng och horisonter, fönster och rum. Dessa motiv tillät honom att måla ljuset. Från akvareller och tuschteckningar gick han upp i format, ibland enorma målningar. Han förenade den abstrakta expressionismen med en iakttagelsens konst. Han hade en stark känsla för färg, för färgens verkan i rummet. Den kunde vara intensiv eller bruten. Ofta spelade han ut det rena mot det dämpade. Han utvecklade sitt eget språk, en bildrytm som verkade i ytplanet och i bildrummet simultant. Jag minns en utställning på Konstakademien, en annan på Konstnärshuset. Där målade han live inför publik. Han visade upp palettknivar vars hantag byggts upp av färgrester till tjocka korvar. Han var en målare av den gamla skolan. Ändå kändes hans bilder alltid fräscha, direkta och nutida. De innehöll inget onödigt.

Brand och Strunke visade båda på måleriets möjligheter som ett personligt språk som hela tiden kan förnyas och transformeras i dialog med traditionen. De skapade bilder som berörde på ett direkt plan och tog plats i rummet med stark närvaro och intensitet.


onsdag 9 september 2020

Art nouveau. Från Larssons till Zappa



Art nouveau. Från Larssons till Zappa

Göteborgs konstmuseum

12 september–15 november 2020


Jag medverkar som katalogredaktör och assisterande curator i en utställning på Göteborgs konstmuseum:


Stiliserade slingrande växtmotiv, böljande dekorativa konturer och rappa pisksnärtslinjer är några av de stildrag vi förknippar med stilriktningen art nouveau. När konstnärer, formgivare och arkitekter kring sekelskiftet 1900 ville ge form åt en ny tidsålder, vände de sig till naturen för inspiration.

 

I Karin Larssons reformdräkter, Carl Larssons självporträtt i röd rock och Gustaf Fjæstads vävda vattenreflexer, liksom i många andra svenska konstnärers bilder, återfinns influenser från art nouveau. Detta är en aspekt som tidigare sällan betonats, då den svenska konsten från sekelskiftet främst betecknats med termen nationalromantik.

 

Utställningen visar hur svensk bildkonst påverkades av art nouveau, men drar också linjerna framåt i tiden, till 1960-talets undergroundaffischer och den samtida konsten.

Inflytandet från kontinenten begränsades inte till formspråket. På kontinenten uppstod alternativkulturer som var kritiska till konsumtionssamhället och prövade andra former för att organisera livet. Dessa rörelser blommade först upp i Centraleuropa på 1910-talet men fick en fortsättning i hippiekulturen i USA i slutet av sextiotalet. Även i Sverige formades konstnärskolonier, många flyttade till landet och drömde om att skapa miljöer där konst och formgivning integrerades, i samklang med den omgivande naturen.

 

Art nouveau. Från Larssons till Zappa spårar influenser från art nouveau i svensk konst kring sekelskiftet 1900 men sätter in stilriktningen i ett större sammanhang och visar också hur den använts och omtolkats fram till våra dagar. I utställningen samsas måleri, skulptur, textil, film, mode och affischer från sekelskiftet 1900 fram till idag av konstnärer som Alfons Mucha, John Bauer, Gustaf Fjæstad, Tyra Kleen, Karin och Carl Larsson, Anders Zorn, designgruppen Front och Fredrik Raddum.


Läs mer om utställningen här. Katalogen innehåller texter av Kristoffer Arvidsson, Sarah E. Blattner, Birte Bruchmüller, Per Dahlström och Anna Hyltze. Den kan beställas från museibutiken för 225 kr här.