Två betydande konstnärer har gått ur tiden: Erland Brand 98 och Laris Strunke 89. De visade vägar att förena det föreställande med det abstrakta, att utgå från det föreställande och konkreta, men abstrahera det till en fungerande, levande bild.
Erland Brand, som jag hade förmånen att intervjua för drygt tio år sedan, arbetade med rymden. Huvuden, klot, svävande i rymden. Han stiger upp från marken. Horisonten kröker sig. Planeter, stjärnor, klot, rymdfarkoster frammanas som drömsyner. Det egna ansiktet som liksom tycks falla sönder. Han hade ett eget formspråk. När jag frågade om hur han hittade det, svarade han att det infann sig naturligt och tidigt. Från början arbetade han med större oljemålningar. Under en period spelade grafiken en framträdande roll, därefter akvarellen och akvarellcollage, senare tuschteckningar. De sista åren visade han målningar och collage på masonitskivor, ofta med självporträtt som ett element i kompositionen. Jag minns utställningar på Konstakademien, Göteborgs Konsthall och Galleri Hammarén.
Laris Strunke utgick från landskapet, husgrunder, terräng och horisonter, fönster och rum. Dessa motiv tillät honom att måla ljuset. Från akvareller och tuschteckningar gick han upp i format, ibland enorma målningar. Han förenade den abstrakta expressionismen med en iakttagelsens konst. Han hade en stark känsla för färg, för färgens verkan i rummet. Den kunde vara intensiv eller bruten. Ofta spelade han ut det rena mot det dämpade. Han utvecklade sitt eget språk, en bildrytm som verkade i ytplanet och i bildrummet simultant. Jag minns en utställning på Konstakademien, en annan på Konstnärshuset. Där målade han live inför publik. Han visade upp palettknivar vars hantag byggts upp av färgrester till tjocka korvar. Han var en målare av den gamla skolan. Ändå kändes hans bilder alltid fräscha, direkta och nutida. De innehöll inget onödigt.
Brand och Strunke visade båda på måleriets möjligheter som ett personligt språk som hela tiden kan förnyas och transformeras i dialog med traditionen. De skapade bilder som berörde på ett direkt plan och tog plats i rummet med stark närvaro och intensitet.
